Nu återstår bara tio dagar tills vårt sommaruppehåll i Sverige. Vi är så nära till att få träffa alla som vi längtat så mycket efter, också våran älskade hund Hassan! Varje dag pratar vi på något vis om sommaruppehållet. Barnen har många planer. Först o främst alla som de vill träffa, sedan är det är kalas som ska firas, frukostar som ska intas på altanen, kunna sova utan myggnät, de vill ta simmärken, ha pyjamasparty, rida häst, bada i varmvatten, ja planerna och tankarna inrymmer det mesta… Vi rycks med i deras upprymdhet. Det är underligt att man kan längta så mycket, det var något vi inte riktigt hade förväntat oss. Vi är ju så inställda på att vi ska vara här men ändå åååh:) Snart snart är vi hemma!!!!

Sedan senaste inlägget har vi varit en vecka i Managua. Besöket föranleddes av visumansökan samt inköp av allmän utrustning till kliniken. Det var spännande att åka runt på sjukvårdsaffärer för att titta och köpa in utrustning som vi under flera månader planerat för på kliniken.  Nu finns återigen material i lager för att klara såromläggningar, suturering och mycket annat. Gällande visumet hade vi nu ordnat de papper som vid förra ansökan ansågs fattas. Dessutom skulle vår ansökan denna gång göras genom  en samarbetsorganisation till ADSIM. Organisationen har goda kontakter i landet och dessutom en advokat som hjälpte oss att återigen se över alla papper innan migrationsbesöket. Nu skulle det väl gå! Men inte. Återigen visade det sig att det fattades vissa stämplar. Denna gång gällde det våra examensbevis. Vi åkte till svenska konsulatet för att se om de kunde hjälpa oss, det var ett trevligt besök som ingav hemkänsla, svenska flaggan och ett stort foto på kungafamiljen välkomnade oss i entrén. Men självaste svaret på frågan blev nej. Dessa stämplar kan bara giltigförklaras om de görs i Sverige. Så ännu ett försök till visum blev utan framgång. Mer och mer känns det som att visumproblemen har med situationen i landet att göra. Det är tydligt att det råder en ökad försiktighet gällande utlänningar som vistas i landet. Till hösten får vi ta nya tag med visumfrågan. Vi tar det dock med ro numer det tjänar inget till att jaga upp sig över denna byråkratin.

I början av veckan deltog Andreas och jag i ett intressant möte på Moravakyrkans teologiska seminarium här i Bilwi. Mötet anordnades för att vi skulle få möjlighet att träffa de som är huvudmän för utbildning samt få lite bättre kunskap om vilken verksamhet som bedrivs där och vilken betydelse det har. Mycket kortfattat kan sägas att seminariet utbildar pastorer för att det ska kunna återvända och arbeta i sina församlingar ute i byarna. Det var ett mycket givande möte som ledde vidare i ett intressant samtal. Tänk vad vi skulle kunna göra tillsammans!

Lovis och Tilde har sedan två veckor tillbaka vinterlov. Det blev en skön paus från den varma skoluniformen och läxorna. Dagarna är nu fria och de har mycket tid att leka med varandra och med grannbarnen. Den begagnad cykeln som inköptes vid resan till Managua har varit till glädje för många! Den är med i allt ifrån tafattlekar till avancerade hinderbansåkningar med tidtagning. Tjejerna har fått lära sig att cykla lokalstyle. Det innebär att man cyklar med åtminstone en till person sittandes antingen på styret eller på ramen framför den som trampar. Men mitt i allt det roliga märks det ändå att de oftare drar sig undan och hellre vill vara själva eller leka med varandra. De lyssnar på sagor och tittar i fotoböckerna hemifrån. Det känns som att de redan har halva foten hemma i Sverige. Det är ingen lätt process vi försatt våra barn i. Vad rör sig i deras huvuden? Nu ska de återigen bryta upp, om än tillfälligt, så blir ändå tillvaron något annat. För dem är sju veckor en ofantligt lång tid och förhoppningarna är höga. Hur kommer det sedan att känna för att åka tillbaka hit?

En mycket glad nyhet är att vi äntligen funnit en nanny(s) som kan ta hand om Laban på dagarna när vi arbetar. Det har varit svårt att hitta en ersättare till Naira som inte längre hade möjlighet att hjälpa oss. Idéerna om barnuppfostran här skiljer sig från våra, det har också känts svårt att anlita någon som vi inte fullt ut känner. Det slutade med att vi bestämde oss för att turas om att jobba medan en av oss stannade hemma med Laban. I längden blev det mycket tröttsamt och resulterade i sena kvällar för att försöka jobba ikapp. Lösningen kom oväntat. Bröderna Pelabs! De är de tre bröder som från dag ett funnits med oss, vaktat huset när vi varit borta, skött om trädgården samt ansvarat för tillbyggnaden av taken på huset. De har under den tiden vi varit här hunnit bli några av våra bästa vänner. Vi fick ett infall och frågade dem. Svaret kom först lite tvekande. Det är inte någon vanligt förekommande uppgift för en man här. Men det antog uppdraget, så nu turas de om att ta hand om Laban. Laban har numer knappt tid att vinka hejdå till oss när det är dags att gå på morgon. Han har fullt upp med alla lekar som pågår. Han fräser runt i sin hopsnickrade lådbil, bygger lego och ägnar timmar åt att leka tillsammans med dem i den nya sandlådan.

Ni får gärna bära med barnens hälsa i era tankar och böner! Upprepade perioder av feber, diarréer, parasit- och virusinfektioner har drabbat dem alla tre under vår tid här i Bilwi. Vi är dock glada att vi hittills sluppit malaria. Under vårt kommande år hoppas vi mycket på att det ska kunna få vara friska under längre perioder.

Det är dags att runda av, klockan har hunnit bli lunchdags och fisken är djupfryst. Snart kommer barnen med all säkerhet storma in och vara superhungriga.

Tack o hej och på återseende:)