Det är söndag efter en intensiv vecka. Vi sysslar på olika sätt med förberedelser inför vårt sommaruppehåll.  Jobb ska avslutas, fix med huset färdigställas, till veckan ska visumansökan göras och sommarplaneringen spikas för om en månad flyger vi till Sverige:) I och med det avslutas vårt första år härnere, halva tiden har då gått.

På olika sätt har vi under vår tid här fått möta machokulturens ansikte. Män som lämnar sina familjer, som vänstrar, som inte tar ansvar för sina barn, pojkar som uppmuntras att slåss med pinnar och kasta sten. Flickor som får agera stötdämpare mellan stökiga pojkar på skolan. Skränandet och skrytandet. Det självklara i att kvinnan står för hushållsarbete. Redan tidigt gör man här stor skillnad mellan flickor och pojkar. Vår lilla Labans kavata stil och fysiska färdigheter påhejas. Han är en pojke men tilltalas liksom alla småpojkar som ”baron”, en man. Flickor tilltalas inte motsvarande som kvinnor utan som just flickor ”niñas”.  Mäns värde är genomgående starkt och nästintill obetvivlat. Ska sägas att självklart finns här även män som står upp för sina familjer, som tar ansvar och är delaktig i barnens utveckling. Vi tror någonstans att det är i det här området Gud leder oss att finnas och arbeta i. Öppna upp för samtal kring livet tillsammans som par och som familj. Ämnet har redan lett till många spännande samtal och vi har förhoppningen om att fortsättning följer efter sommaruppehållet.

Gud är så konkret. Han finns med i vår vardag.  Fyller på där det fattas. Den frustration som vi känt över machokulturen har under veckan som gått fått ge plats för förundran. Det finns här en mycket stark sammanhållning i storfamiljen. När sjukdom och svårigheter drabbar, då är alla där. Andra förpliktelser som jobb får vänta. Vi har under arbetsveckan fått följa en abuelita (en mormor). Vi har tagit prover, kollat blodtryck, satt dropp och skjutsat till olika mottagningar och till sjukhuset. Nu finns inget kvar att göra. Jag träffar henne för kanske sista gången i hennes sons hem här i Bilwi. Huset liksom många hus här består av murade väggar utan innerväggar. Rummen avskiljs med  huvudhöga träfasader och tygstycken. Huset saknar helt innertak, på takstolarna ligger plank och rör som förmodligen ska användas för kommande reparationer. Det är luftigt, vinden får gardinerna att fladdra i det öppna fönstergluggarna. Golvet av betong är rensopat, de få möbler som finns är placerad utmed väggarna.  Bakom ett småblommigt bomullstyg ligger abuelita i sin säng på en tunn madrass. Det svartgråa håret är flätat och når långt ned mot midjan, ögonen är trötta, tänder har hon inga men munnen rör sig konstant. Hon talar med sina närmaste. Ett av hennes barnbarn ligger dubbelvikt över hennes bröst. Hon hälsar på sin mormor genom att lukta på kinden. Länge. Det är ett sätt för miskiterna att hälsa med innerlighet på dem står en nära. En efter en kommer släktingar och vänner in bakom bomullstyget, talar, gråter, håller om. Hon tilltalas mamá. Det är vackert att se. Det är här för att ta avsked. Abuelita ska få komma hem, hem till sitt hem utanför Bilwi men också hem till Gud. Tron är stark och förenar. Man ber tillsammans, sjunger tillsammans. Jag backar en bit till från sängen, vad gör jag i detta? Jag känner henne ju knappt. Men så föses också jag fram för att säga mitt farväl. Vi har bara sätts ett par gånger, ändå känns det fint att få hålla hennes varma, mjuka hand och säga några ord. Senare på eftermiddagen kommer Andreas med vår bil och kör henne hem. Han berättar sedan hur nöjd hon var över att få komma till sitt hem. Nu återstår dagar eller kanske timmar. Hon har sin man och sina sju barn och deras barn där. Allt är som det ska vara.

Det är vinter här nu. Periodvis störtar, smattrar och droppar regnet ned utan avbrott, ibland hela veckor i sträck. Fukten letar sig in genom väggar och tak. Jag följer noga grannens tvättrutin. Ser jag henne stå och gnubba tvätt så går jag genast in o hinkar vatten i tvättmaskin och tvättar jag med. Grannen vet när det vankas några timmars uppehåll från regnet. Då måste tvätten tvättas för att sedan snabbt hängas ut på linan, detta för att om möjligt hinna torka till någotsånär. Sedan får den ändå hängas upp inne, över spisen, på dörrkarmarna och i taket för att eftertorka. Vårat 60 kvadrats hus förvandlas då till värmestuga. Vi eldar ljus och bakar på kvällarna för ugnsvärmens skull. Mögel växer på alla tygmaterial som sällan används. Därför har våra tio resväskor och ryggsäckarna från vinden fått flytta ned. Fukten och regnet är en ny utmaning. Så även för flugor, kackerlackor, myror, termiter och gnagare. De gör vad det kan för att flytta in i huset när marken utanför blir för blöt. Minsta lilla springa blir en ingång. Andreas fogar och tätar, sprejar och jagar mygg med pannlampa. Men med regnmassorna sköljs också smuts och sopor iväg. Marken blir mjuk och det växer så det knakar. Längs vårt höga staket kan man nu skåda märkliga klängväxter med underligt vackra blommor. Det är en mycket fin årstid!

Vi har i juni också firat våran Laban, 2år. Vi möttes av en mycket nöjd liten pojk när vi stolpade in genom sovrumsdörren med sång, ljus, pannkakor och paket förstås. Systrarna hade slagit i närmare kilot omsorgsfullt tvättade och väl utvalda snäckor i hårt tejpade pappersrullar. Detta är livet just nu. Det rymmer allt mellan himmel och jord. Ibland känner vi oss bäst, vi är starka, står tillsammans, har medvind och känner Guds närvaro. Ibland råder skrik och panik, irritation och missförstånd som får svetten att rinna ikapp med frustrationen.  Det är livet med allt vad det innebär.  Det är både härligt och besvärligt men vi är så tacksamma att vi nu fått vara mestadels friska och att vi har så många fina människor som står med oss både här och hemma. Kanske ses vi snart!

Trevlig midsommar!