Tid att be

till framsidaNu har det gått snart sju veckor sedan vi landade på svensk mark. Trötta, bleka och med tämligen välslitna kläder blev vi upphämtad på Landvetters flygplats. En obeskrivlig känsla av glädje och lättnad! Vi möttes upp av Andreas föräldrar och syster med familj.  Det var sedan en upplevelse bara att åka bil. Det går så fort här! På vägarna i och runt Bilwi kommer vi sällan upp i mer än 30-40km i timmen. Nu susade vi fram och barnen satt säkert i sina barnstolar. Att sedan få komma hem till Donsö, träffa resten av familjen samt min mamma och vår hund Hassan med sin bonusmatte gjorde inte saken sämre. Det var verkligen ett kärt återseende!  En utav fler aha-upplevelser var att få krypa ned i  rena, vita lakan och dra ett fluffigt täcke över sig. Så härligt! Från tropisk värme till frisk luft och kyla, YES!

Kärleken till hemlandet har nog aldrig varit större. Vi slutar inte förundras över hur gott allting smakar, hur härligt det är med den svala luften, alla lukter och den rena naturen. Vi njuter i fulla drag att kunna släppa efter på tyglarna, barnen kan springa och leka med kompisar, cykla fritt och Labans påtande i jord och lera utgör här inget större hot mot hälsan. Vår äldsta dotter, Lovis njuter av att gå i skolan. Det är roligt att träffa kompisarna igen och spännande att byta både korridor och klassrum och ta steget upp i första klass.

Vi har under vårt sommaruppehåll i Sverige hunnit med att hälsa på våra respektive familjer på Donsö och i Bollnäs, varit på bröllop, träffat goda vänner, deltagit på missionärskonferens i Karlskoga och mött några av de församlingar som står med oss på vår resa. Att få berätta lite om av det vi varit med om under året som gått har varit väldigt roligt och nyttigt för oss. När tankarna får sammanfattas i en berättelse som man får dela, blir det liksom lättare att se den röda tråden. Liksom så många gånger tidigare ser vi hur Gud funnits med i vardagen och i det olika situationer vi stått inför. Missionärskonferensen blev ett andningshål där vi fick dela erfarenheter med de andra missionärerna som varit ute eller kommit hem från sina olika länder under året som gått. Tänka sig! Många av de saker som vi kämpat med under året har också andra kämpat med.

Mycket har rymts under dessa veckor, det gör att tiden känns lång, samtidigt som vi konstaterar att tiden hastat fram i väldig fart. Men vi känner oss starka igen, fylld av förväntan och laddad att få åka tillbaka. Orienteringen mot att resa har börjat. Praktiska bestyr som matinköp inför jul är avklarad, liksom inköp av magnetiska myggnätsdörrar och en duschslang! En liten uppladdningsbar vattenpump sänks ned i vattenhinken och ta da… Duschstråle i andra änden:) Det blir grejor, hej och mors goodbye till att skopa över sig vatten!

Så händer plötsligt det som inte får hända… Den konflikt som pågått i vår samarbetskyrka under de senaste halvåret blossar upp och denna gång rejält. En stor grupp beväpnade män bröt sig under torsdagen in och tog över Moravakyrkans huvudkontor i Bilwi. Kyrkoledaren och hans fru hölls fången i sitt hem under flera timmar. Möbler och bohag förstördes, de utsattes för slag och hot. En utav vakterna vid kontoret misshandlades så illa att han fick föras till sjukhus. Senare övertog den beväpnade gruppen även flera av kyrkans viktigaste byggnader, däribland även vår arbetsplats; Clinica Morava.  Under dagarna som följt har våldsamheterna fortsatt. Det är med stor sorg i hjärtat vi kan konstatera att Moravakyrkan med sina 170år i Nicaragua står inför sin kanske mest omfattande kris någonsin. Det är oerhört ledsamt. Vi har under vår tid i Bilwi fått erfara hur mycket Moravakyrkan betyder, för församlingsmedlemmarna men också för folk i allmänhet, för samhället och för landet i stort.  Moravakyrkan står för så mycket som är positivt och fint.  Vi känner med alla dem som drabbats och tänker förstås extra på dem som fått utstå hot och fysiskt våld.

I och med det som skett och sker skjuts vår utresa fram på obestämd tid. Situationen är just nu alltför oviss för att vi som familj ska kunna återvända till vårt hem i Bilwi. Det känns som om vi drabbats av punktering. Vad ska hända nu? Vad gör vi? Samtidigt sitter vi ju tryggt till här på Donsö, det går ingen nöd på oss och vi är tacksamma att vi inte redan hade hunnit iväg tillbaka.  Det vi kan göra nu är att vänta och se, hålla kontakten med våra vänner i Bilwi och stå tillsammans med dem i bön.

Käre Far i himlen! Tack för Moravakyrkan, för vad den står för i grunden och för vad den betytt och betyder i så många människors liv. Vi ber om Ditt beskydd över våra vänner i Bilwi och över alla dem som konflikten berör.  Vi ber om ett slut på våldet. Kom Gud med din närvaro, visa vägen till förlåtelse och försoning. Amen.

 

 

 

 

En kommentar

  1. Så speciellt! Känns ändå som Guds omsorg om er, att ni inte hann åka tillbaka… Det blir intressant att se vad kommer här näst. Tålamod och lyhördhet samt att följa Friden, är ett litet tips 😊❣️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s