Från hängmattan på vår tomt har man första parkett att studera palmbladsfällningen. Det nedersta lagren av palmblad har vissnat, först blev det ljusgula, sedan allt torrare och brunare för att sedan dingla rakt ned och slutligen ramla till marken med en duns. Kvar blir en ingröpning i trädstammen där palmbladet suttit. Högt upp ser man sen hur nya friska palmblad växer sig stora.

Tankarna svävar iväg i försöket att sammanfatta de senaste två månadernas intryck och händelser. Vi har genomgått en tid av rejäl uppförsbacke. Sjukdom, parasiter, osäkerhet och konflikt i samarbetskyrkan, kvavheta dagar, oförmåga att  helt kunna uttrycka sig, mjölmaskar, visumproblem, kulturkrockar och hemlängtan ja ett tag kunde listan göras väldigt lång.

April månad kantades av sjukdom. Vår annars så levnadsglada yngsting, Laban, förvandlades till en trött, gnällig liten pojk utan aptit med feber och diarréer. Veckor gick och sjukbesöken avlöste varann utan att vi helt kunde få klarhet vad som orsakade tillståndet. Så blev också våra döttrar Lovis och Tilde dåliga. Behandling mot parasiter hjälpte en del men tillståndet ville ändå inte helt vända.  Många tankar snurrade i våra föräldrahuvuden. Gör vi rätt som är här? Vad utsätter vi våra barn för? Slutligen blev även vi vuxna dåliga. Christine blev hastigt så dålig att hon fick föras till sjukhus. För bättre vård och möjlighet till återhämtning fick vi därefter åka till huvudstaden Managua. Efter sjukhusbesök och provtagning släntrade vi in med våra medicinpåsar i hotellets blanka foajé. Det blev vändningen. Vita lakan, rent överallt, varierad kost, rätt behandling och tid för vila fick oss alla att tillfriskna och känna nytt hopp.  Beslutsamhet och stöd från vår arbetsgivare betydde mycket, liksom stödet från familj, vänner och er följare. Vi upplever hur förböner burit oss framåt när kroppen inte orkat.

Känslorna var blandade när vi skulle åka tillbaka till Bilwi. Hur skulle det kännas att komma tillbaka till den plats som vi en och en halv vecka tidigare lämnat med sådan lättnad. När grinden öppnades till vår tomt, möttes vi av vår vän Ofny som vaktat huset när vi var borta. Han var så glad se oss igen och det kändes så skönt att vara hemma.  Här bland palmerna och fruktträden i ett knallgult hus av cement känner vi oss hemma.  Sedan hemkomsten hämtar och hinkar vi in vatten för att uteslutande kunna använda renat vatten till både matlagning, disk och dusch. Det tycks ha en hel del att säga! Alla mår fortsatt bra och vardagen har återgått till det normala.

Idag är det onsdag.  Andreas är på kliniken och jobbar. Tjejerna ska snart hämtas från skolan. Det går bra för dem! Lovis pratar spanska i stort sätt obehindrat och även för Tilde har det gått massa framåt.  Hennes vredesutbrott över att inte kunna göra sig förstådd kommer allt mer sällan. Situationen i skolan har också förbättrats, Lovis stora klass delades i två, så nu flyger det betydligt mindre antal pappersflygplan genom luften och frökens skrovliga röst får emellanåt vila. Gällande Laban skrotar han fortsatt runt mycket på tomten. Han hittar ständigt nya spännande saker, ödlor som gömmer sig bland löven, maskar som bor i nedfallen frukt, termiter som bygger gångar på trädstammarna.

För tillfället är det uppehåll från regnet som smattrat hårt mot plåttaket under snart två dagar.  Torrperioden har nått sin ända, vi gläds med alla dem som nu åter får vatten i sina brunnar. Tiden innan regnet har varit besvärlig för många runt om oss, man har tvingats gå långa sträckor för att hämta rent vatten och kunna tvätta kläder.  Med regnet som kommit har också temperaturen sjunkit från 30-35 grader i skuggan till enbart 25 grader. Vi skojar emellanåt om hur vi kommer frysa när vi kommer hem på sommaruppehåll till Sverige.

På kliniken är vi med och rustar och förbereder för de sjukdomar som följer med regnperioden. Då sjukhuset inte har kapacitet att ta hand om alla som inkommer med malaria, denguefeber med mera hjälper kliniken till.

För att återkoppla till textens inledning kan sägas att det nedersta palmbladen fallit även i våra liv.  I takt med att erfarenheterna växer har en del tankar och drömmar fått vissna medan andra växt sig starkare. Allt tar tid och vi längtar fortsatt efter att ännu mer komma i funktion i våra yrken men också efter att knyta flera kontakter och hitta nära vänner. Samtidigt känns det meningsfullt bara att finnas här. Vi känner att de samtal som förs över staketet spelar roll liksom det varma blickarna och den gemensamma bönen. Barnens lek med grannbarnen och vårt sätt att vara familj spelar också roll. Vi ser med glädje framemot att få fortsätta finnas här och bidra med det vi kan och är.

Tack Gud för din kärlek och omsorg, tack att vi får leva i skydd av din starka hand. Tack att du kallat oss att leva i gemenskap med Dig och med varandra. Amen.