Det blåser med- och motvind

Vi är nu inne på vår tredje veckan här i Panama City. Det dagliga lektionerna i spanska börjar så smått ge resultat. Vi har lärt oss att hitta något sånär, vet var saker finns att köpa, vi kommer hyfsat rätt när vi tar bussen och vi har blivit vassare på att förhandla om taxipriser. Vi har också träffat, särskilt en familj på kyrkan där potentialen för en djupare vänskapsrelation finns. Detta är vi tacksamma för! Liksom att vi hittills hållit oss friska, trots minstingens intensiva längtan att slicka på diverse osanitära saker. Positivt har också varit att Andreas, (vi skulle åkt allihop men barnen nekades då en ny bestämmelse om gulafebern vaccin tagits i bruk) tillsammans med vår samordnare Ulrika Morazan under fem dagar besökt Nicaragua och Bilwi. Han var mycket uppmuntrad över få höra om klinikens framtidsvisioner och att få se hur det pågående arbetet på kliniken gått framåt. En ny läkare och en labbassistent har anställts och i väntrummet satt det fullt med folk.

Men. Det är också nu som det på riktigt börjar kännas motigt. Hemlängtan!!! Barnen (och vi) saknar närheten till farmor och farfar och kompisarna. Att kunna ha dörren på vidgavel och gå ut och in som man vill, ta en promenad i bergen. Ja listan kan göras lång. Samtidigt känner vi en oerhörd tacksamhet för de år vi haft på Donsö, det fria livet utan nycklar, lås och biltrafik med närheten till vänner saknar motstycke.

En utmaning som ligger nära oss just nu är att hitta en annan form för barnomsorg för våra två yngsta barn. Efter att vår dotter vid flera tillfällen beskrivit hur barnen på förskolan fått smäll när de gjort något fel och att hon känt sig rädd att själv göra fel, såg vi ingen annan lösning än att avsluta platsen omedelbart. Sådan bestraffning är förövrigt inte tillåtet här. Vi hoppas därför att de samtal som förts med förskolan och genom våra kontakter kan komma att leda till förändring.

Om dryga två månad hoppas vi kunna påbörja vårat arbete på kliniken och vårat fortsatta liv i Bilwi. Dock är situationen i Nicaragua fortsatt ansträngd. Presidenten håller landet i ett järngrepp. Det råder förbud mot att demonstrera och människor är mycket försiktig med att uttrycka sin mening. Många har sökt asyl i grannländerna och en större grupp färdas också till fots hela långa vägen upp till USA. Vi känner mycket för människorna där och de som är på flykt.

Vi förbereder oss. Vi håller ihop. Vi väntar. Vi hoppas. Gud har genom alla tider kallat oss att stanna upp. Bli stilla. Att lyssna in Hans ord. I bruset från den stora motorvägen utanför och i allt det som sker är det en förhoppning vi bär på just nu.

Påminn mig igen att allt börjar hos Dig. Du som alltid älskat först. Älska mig igen. Flyr till Dig igen. Min tillflykt är hos Dig. Du är frid i varje storm. Kom med frid igen*.
AMEN!

Lovsång. Alfred Nygren, Elin Sydhage.

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s