”Aqui! Aqui!” ropar våran tvåring Laban och hjärtat tar ett skutt. Han kommer fortfarande ihåg sitt första ord, det är spanska och betyder ”här”. Det är makalöst hur snabbt barnen har återanpassat sig till livet i Sverige. För deras del består vardagen nu av skola, förskola och lek med kompisarna.  Det känns oerhört bra att de får en meningsfull vardag som liknar deras kompisars. Tillhörigheten är viktig. De märks särskilt hos våran äldsting. Hon suger in alla intryck och försöker så långt det går smälta in. Att prata spanska hemma för att inte tappa språket, hör till ”det vill jag absolut inte” listan.

Vi väntar fortsatt på att situationen ska vända i vår samarbetskyrka i Bilwi så vi ska kunna återvända. Alla vi känner i Bilwi har drabbats av konflikten i kyrkan i någon utsträckning. Några har mist förtroendet för sina grannar, andra har mist sina jobb, några upplever hot och undviker allmänna platser. Gemensamt är att konflikten tagit mycket av kraft, energi och glädje. Tillhörigheten till Moravakyrkan är så central i livet för människorna på den karibiska kusten, framförallt för miskiterna.  Ovissheten om hur situationen kommer att utvecklas är tung att bära. Samtliga byggnader som belägrades av utbrytargruppen för en månad sedan är fortsatt i deras händer, därtill har ytterligare några kyrkor övertagits. Inget mer fysiskt våld har rapporterats men gruppens ledning uppmanar till våld och försvarar de våldshandlingar som tidigare utförts  (se tidigare inlägg).

Hoppfullt är att många kommer samman och ber för sin kyrkas framtid, i Bilwi med omnejd men också i samarbetskyrkorna här i Sverige och på flera platser runt om i världen.  Mycket av hoppet ligger nu till den nationella kyrkokonferensen som planeras och kommer hållas i Bilwi. Då ska demokratiskt val av ny kyrkoledning genomföras.

Vi förundras över hur mycket av hjärtat som faktiskt finns kvar i Nicaragua. Det är svårt att släppa tankarna på det som sker och skett.  Vi tänker och pratar också ofta om allt vi upplevt. I takt med att tiden går har vi kommit att längta alltmer efter vårt sätt att leva och vara familj därnere. Det var påfrestande på många vis men också enkelt. Vi hade mycket tid tillsammans, efter arbetsdagen var det också lätt att ”koppla av”  med de vardagliga praktiska sysslorna. Bära vatten, baka, kratta gården… Här gör mataffären, diskmaskinen och rinnande vatten att hushållsjobben mer än halveras men kraven på att synas, vara delaktig, hänga med samhällsdebatten, umgås med mera är mycket mer påtagligt. Det råder på något sätt ett ständigt brus. Vi lever verkligen i kontrasternas värld!

För mig och Andreas ligger lite av utmaningen just att förvalta den tid av väntan som vi fått. För det är så vi vill tänka på det. Att går runt som ett punkterat däck ger skav ända in på fälgarna. Drömmen är ju trots allt i första hand att följa Gud. Och den längtan är inte bunden till en särskilt plats, även om just Bilwi är platsen som fått eget rum i våra hjärtan. Vi tar en dag i taget, plockar fram regnkläderna från vinden för att möta hösten i Sverige, samtidigt som vi packar sjukvårdsmaterial som ska till Nicaragua.

I dag sover Laban sin första förmiddagslur på förskolan, en liten men stor händelse i vår familj. Det är en upplevelse att som förälder få vara med på inskolning och se hur ens barn kryper ned på sin madrass lika som de andra barnen och faktiskt somnar! Klockan fem ska det bli  badkalas för vår sjuåring. Chokladbollstillverkningen är i full gång, det blir dubbel sats blandat med högljudd argumentation om vem som ska hälla i vad. Hjärtströsslet blev uppätet innan det hann användas, tappade havregryn sopas under mattan. Kanske dags att bistå med en hjälpande hand:)

Hej och på återseende!