De senaste veckorna har det hänt en hel del. Under nästan en månad har vi fått njuta av att ha farmor och farfar på besök. På den tiden hanns både semester, julfirande, flytt och nyinflytt med. Inledningsvis hade vi några fantastiskt härliga dagar på San Blas öarna. Maten var tämligen enkel, boendet likaså men allt hade sin charm och palmerna, de vita stränderna och det kristallklara vattnet var sagolikt vackert. Tänk att dessa öar har fått bestå utan exploatering med hotell. Bland Guna folket som lever bosatta på öarna fanns  fattigdom och missbruk men också en enträgen vilja att bära sina traditioner vidare. Där fanns en stor stolthet för platsen som var deras.

Julafton gick av stapeln i Panama. Efter mathandel och julklappsinköp på förmiddagen blev det pizza hut till lunch och julbad i poolen. Med matos och frasande röda julklänningar  infann sig sedan julstämningen. Framförallt så roligt att få vara tillsammans med farmor och farfar, barnen njöt i fulla drag av dagen och en väska med julklappar från Sverige gjorde inte heller saken sämre:) På juldagen var vi på Gudstjänst i Moravakyrkan. O come all ye faithfull klingande mäktigt från kören. Det var både med viss lättnad men också vemod som vi  fick sagt hejdå till församlingen och våran lilla trygga värld i Panama.

Anspänningen var hög på flygplatsen den 27:e december. Två månader tidigare hade vi stått vid samma flygplats men blev då nekade att resa till Nicaragua på grund av att barnen saknade ett vaccin. Nu var det fixat men hur skulle det gå med allt bagage? Allt gick som på räls! Bagaget kom fram, vi likaså och ett riktigt bönesvar var visumkontrollanten. En trevlig, fotbollsintresserad ung man ställde bara lätta frågor, gav oss stämpeln och önskade oss lycka till! Sista resesträcken hade särskilt Christine gruvat sig extra inför, de lilla skraltiga flygplanet med skruvar som hoppande på vingarna… Nu skulle det även ta våra barn med sig… Men! Även här var vägen banad. Vi fick denna gång åka ett stabilt tolvmannaplan och resan blev därmed riktigt nöjsam. I Bilwi mötte Elma upp tillsammans med Idel och Ofny som är några av våra närmsta medarbetare. Det blev en lång välkomstdag med åkturer genom stan och lunch på restaurang i väntan på att målarfärgen i nya huset skulle torka. Huset hade genomgått en helomvandling och allt på mindre än två månader. Vilket arbete! Så fint! Ljust och luftigt med stor härlig trädgård i svalkande skugga av palmer och fruktträd. Tur var väl det för när kvällen kom och vi skulle lägga oss med målarfärgslukten stickande i ögonen och med ett fint lager byggdamm över det hela kändes det inte lika sprudlande glatt längre. När det sedan rasslade till av stora kackerlackor på WC då lampan tändes kände vi oss inte så tuff alls. Som tur var fanns farmor o farfar med i detta och med fart spettades det sedan bruk från betonggolvet, städades och fållades gardiner så att det genast blev lite mer hemkänsla. Fortsatt är det en del kvar att göra på huset som saknar ett par innerväggar, färg, fönster, köksskåp, garderober och rinnande vatten. Lite i taget går det framåt, endel kan vi ordna med själva, annat får vänta tills hantverkarna dyker upp. Och det gör de! Ibland kommer ingen, ibland kommer alla på en gång.

Många nya insikter har gjorts sedan ankomsten till Bilwi. En av dessa är handtvättens mysterium. Med nyinköpt plastbalja o tvätt-tvål tog vi oss ann lort-tvätten. Några timmar senare (och med trötta händer) hängde rader av tvätt på sträcket. Kändes bra både för mig och min svärmor ända tills vi började snegla över staketet. Grannens tvätt var betydligt renare. Hur bär man sig åt? Tvättbräda, skrubborste och envishet verkar vara svaret.  Insikten om hur mycket tid som behövs för att få ett hem att gå runt har ökat betydligt! Känner stor respekt för alla dessa starka kvinnor som drar ett tungt lass med allt arbete i hemmet. I skrivandets stund har vi hälsat våran nyaste familjemedlem, den toppmatade tvättmaskinen välkommen. Då vi ännu ej har rinnande vatten, får den fyllas manuellt. Men vad gör väl det! Surrandet från maskinen är som musik i våra öron.

Sammanfattningsvis kan sägas att vi mår bra. Det känns underbart skönt att vara på plats. Vi är trötta men tacksamma och glada över att ha fått det så fint. Däremellan kommer frustrationen över allt som vi ännu inte förstår oss på. Fattigdomen är påtaglig var än vi rör oss. Vi känner oss inte rädda men är vaksamma. Det är svårt att ta in hur olika förhållanden vi lever under på denna samma jord. Vi tar en dag i taget. Barnen gör det  bra. Lovis och Tilde har redan hittat många nya vänner bland grannbarnen. Våran lille Laban går runt och ser ut som han vunnit storvinsten på lotto. Han formligen älskar sin nyvunna frihet. Han strövar fram och tillbaka i den stora trädgården som dessutom ofta har besök av hönor, hundar och en o annan gris.

Nu skäller hundarna på utsidan, det är kolmörkt och popcornen är slut. Imorgon kommer vattenbilen tidigt och våra tjejer är laddade för att gå till skräddaren och beställa skoluniformer inför den kommande skolstarten. Bäst att gå och lägga sig.

Tack o hej och på återseende:) Vi är så glada för alla er som tar er tid att följa våran resa! Ert stöd och uppmuntran betyder mycket för oss!

Allt gott!