Vägen framåt

IMG-20190214-WA0004.jpg

Sommaren och det röda dammets årstid har inletts. Regnen kommer mer sällan och solen värmer allt starkare för varje vecka. Barnen finner det spännande att klättra i träd och plocka frukt som nu börjat att mogna. Sittandes på en tämligen sliten och välanvänd träbänk utanför förskolans klassrum förundras jag över livets växlingar. Det känns tryggt att veta att det finns en Gud som har örnperspektiv över väven som är livet där vi just nu bara ser en tråd i taget, en färg i taget, utan att ana hur mönstret kommer att kunna vävas samman.

Vardagspusslet med jobb och praktiska bestyr är tråden vi befinner på just nu. Vi försöker få det sista med huset i ordning. Och visst har det gått framåt! Nu rinner vatten i kranen, maten står i köksskåp, fönstren har kommit och den genuint träsnidande garderoben som ska rymma klädtravarna står på plats.

Fascinationen över allt det som var nytt, grönskan, skoluniformerna, marknadens alla lukter, lösgående kor och eldarna på bakgårdarna har stilla lagt sig. Vi befinner oss i en emellanåt arbetsam fas av nyorientering. Lovis och Tilde 6 och 4,5år kämpar med att finna sig tillrätta i nya skolan/förskolan. Uppgifterna är många och resurserna få. 1:a klass består av 38 elever och en tapper riddare till lärare. Stojet från klassen är emellanåt helt öronbedövande. För Tilde som på all ledig tid vill få kompisarna att leka avancerade rolllekar med tjuvar och prinsessor är språket ännu en stor utmaning. Sammanhållningen systrarna emellan har djupnat och det känns fint att se hur det stöttar upp varandra i olika situationer. Lillebror Labans intressen rör sig kring jord och sten. Tillsammans med vatten (gärna från diket) kan man åstadkomma det mesta. Vi har utan tvekan den lortigaste men kanske också gladaste ungen i kvareteret.

Vi har sedan en tid påbörjat vårat jobb på kliniken. Där är välstädat och slitet på ett hemtrevligt vis. Arbetsuppgifterna är noga fördelade och det råder inget tvivel gällande ordningen för hur saker ska göras. Det finns många planer för klinikens framtid, flera av dem har kommit en god bit påväg men just nu råder en lugn period med mindre tillströmmande patienter.  Något vi finner intressant är möjligheten att få åka ut på hembesök. Häromdagen hälsades vi välkommen av frun i huset, hon stod dubbelvikt över tvättbrädan, uppskattningsvis närmare 75års ålder. Vi serverades en stor kopp rykande het välling gjord av gröna bananer. Patienten låg gungandes i hängmattan som spänts upp i takbjälkarna mitt över rummet. Kroppen var trött men ögonen pliriga. Ett liv som pastor här är ett liv utan stora inkomster och med ett ständigt kringrresande.  Hälsoproblemen för de äldre handlar liksom hemma många gånger om högt blodtryck, diabetes, värkande ryggar och svårläkta sår. Skillnaden är att hemma i Sverige finns en uppsjö interventioner och mediciner att ta till. Här är situationen annorlunda. Hur säger man till en diabetiker att det är bra att undvika snabba kolhydrater då kosten för de allra flesta består av ris, bönor, välling och däremellan friterat. Maten är välsaltad och överallt finns billig dricka att köpa. Kött och fisk hör sannerligen inte till vardaglig kost och grönsaker pyntar maten men utgör sällan någon större del av intaget. Ändå känns det gott när vi lämnar huset med den gamla pastorn i hängmattan. Såren har blivit ordentligt tvättade och omlagda med salva och remsor av ren gasväv. Vi har dryftat sjukdom men också skrattat tillsammans, våra försök att tala några fraser på miskito (urfolket miskiternas eget språk) uppskattades stort. Svårigheterna att svepa hela koppen med välling urskuldas och tacksamheten över besöket är påtagligt stor.

Vi närmar oss det som vår gemensamma längtan handlat om sålänge, att med det vi kan, vårt yrke, om än med små medel kunna få vara med och göra en liten skillnad. Vi är där vi upplever att vi ska vara och gläds över de små framstegen som görs varje dag: Spanskläraren som kommit att bli en nära vän,  Guds ständiga försyn, sorlet från grannbarnen som leker i trädgården, den lilla affären som nu tar in naturell yoghurt bara för vår skull, svetten som inte rinner fullt lika mycket längre och lössen har sedan sista behandlingen lyst med sin frånvaro.

Hej och på återseende!

 

4 reaktioner till “Vägen framåt

  1. Har genom min bästa vän kommit in så att jag kan läsa er fantastiska resa. Bet för er och önskar er allt gott där ni får uppleva att ni och barnen är på rätt plats. MVH Kerstin från Taberg

    Gilla

  2. SÅ spännande läsning!! Längrar efter ”nästa kapitel”! Vilket intressant och utmanande kall av Gud ni har fått! Måste vara en stor tillfredställelse att nu äntligen börja arbeta med era drömmar. Ni är verkligen heroes!
    Guds beskydd och välsignelse över er!!
    Kramar från Gunilla & Cay

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s