I mitten av november kom Andreas hem från Nicaragua, full av nya intryck och med massor av rött damm i skorna. Under två veckor besökte han Bilwi tillsammans med vår chef  Ulrika Morazan och Gerhard Wilhelmsen (chef för Equmeniakyrkans internationella arbete). Främsta anledningen var att visa stöd för Moravakyrkan genom att närvara under den viktiga kyrkokonferensen (synoden), där val av ny kyrkoledning skulle göras. För oss som familj kändes det också så viktigt att vi (genom Andreas), återigen fick träffa våra vänner och se över det som är vårt hem därnere. Det var en mycket blandad upplevelse för Andreas. Vårt gröna Bilwi där vi arbetade, promenerade till gudstjänsten, gick och handlade på marknaden, hämtade barnen på skolan och tog bilen ut till badfloden hade förändrats. De upptrappade hoten om våld och förstörelse från utbrytargruppen bidrog till att han och de övriga internationella besökarna på synoden inte alls kunde röra sig fritt. Alla förflyttningar mellan platser fick ske med bil. Tungt beväpnade poliser fanns ständigt närvarande för att beskydda området där synoden hölls samt ge skyddad transport till de församlingsmedlemmar, pastorer och besökare som kommit för att delta. Andreas var så gripen av alla dessa deltagare som med risk för sitt eget liv ändå valde att komma, och därmed möjliggjorde valet och genomförandet av synoden.  Inte en gång hörde han några hårda uttalanden från synodens deltagare. Däremot bad man för det ”systrar och bröder som inte är ibland oss”.  Trots det som skett och sker lever hoppet om försoning fortsatt starkt.

Den tjugoåttonde november styrde vi med blandade känslor kosan mot tågperrongen. Vi var tio minuter innan avgång med bara en liten fikaväska på ryggen. För snart två år sedan gjorde vi samma resa mot Equmeniakyrkans huvudkontor i Alvik, men då med många fjärilar i magen. Vi hade träffat alla vi skulle träffa, gjort intervjuer och andra lämplighetstest. Det var lite av dagen D. Vi var påväg för att antas som missionär till Nicaragua. Känslan den här dagen var en annan. Sedan slutet av augusti har vi levt i ovisshet gällande vår återresa till Nicaragua. Hoppet om försoning i vår samarbetskyrka är levande. Samtidigt fortsätter nya besked om hot, våld och stridigheter från utbrytargruppen att tala sin verklighet. Vägen till fred och försoning kommer ta tid. Mer tid än vad vi klarar att stå standby som familj. Barnen har åter hunnit rota sig i tillvaron härhemma och både jag och Andreas längtar efter att få vara verksamma i vårt yrke som sjuksköterskor igen. Vårt beslut att stanna i Sverige  har mötts med stor förståelse. Det är för osäkert för att kunna skicka ut oss som familj till Bilwi igen och ingen vet när det kan tänkas bli tillräckligt lugnt. Vi tar ett ledsamt farväl av vårt citrongula hus omgärdat av stora fruktträd, Jinelca och de andra grannbarnen som leker med våra barn, de lugna kvällarna, hundarnas skall, arbetet, Elma, vännerna och kyrkan. Något som så länge varit en dröm och en längtan i våra hjärtan fick ett hastigt avslut. Även om vår tid i Nicaragua periodvis varit kämpig bär vi ändå så många fina minnen med oss därifrån.

Under december har vi fortsatt med våra församlingsbesök i Sverige. Att plötsligt finna sig själv framför en mikrofon talande mission med pastorer och medarbetare, på gudstjänst, julbord och på scoutsamlingar har varit både utmanande och roligt! Det har också hjälpt oss att sy ihop den väven som blev våran.  Ja livet har sannerligen varvats denna månad. Korvstoppning, luciafirande,  jobbsök, föredrag och tankar om framtiden. Mitt i allt känns ändå vissheten lättare att hantera. Nu vet vi och då kan vi börja forma nytt avstamp. Och drömmen om att följa Gud och åka ut igen den finns ju trots allt kvar!

Vi vill säga TACK till alla er som följt oss på denna resan hittills, hoppas ni också framöver tittar in hit ibland.

Stå gärna med oss i bön för våra vänner i Bilwi och för Moravakyrkans framtid.

Vi vill önska er Guds välsignelse och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Många hälsningar från Christine, Andreas, Lovis, Tilde och Laban