Hej igen!

En månad med givande möten, golvläggning och fotbollspremiär har snart förlöpt. Tiden i Sverige har gett möjlighet till att bland annat åka ut och besöka församlingar för att berätta om Nicaragua och mission. I eftermiddag ska Andres tala för ett gäng scouter och deras ledare i Olsfors medan jag, Christine, ska få möta församlingens flitigaste förebedjare på symötet.

Det blåser fortsatt kallt om Moravakyrkan i Nicaragua. Utbrytargruppen som i augusti övertog huvudkontoret och en handfull andra viktiga byggnader tycks ha antagit en annan form för sitt ”ledarskap”. Våld och hot har ersatts av skrivna brev och välformulerade ord.  De har skickat ut kallelser för val av nya ledare inom kvinnoförbund och ungdomsförbund.  På så vis gör de anspråk på varje del av kyrkans grenar. På Clinica Morava, vår arbetsplats, (som fortsatt är belägrad) startades för en period verksamheten med mottagning upp. Detta utan mandat och med oklara motiv. Vi hoppas ändå att man kan förstå värdet i att material och annan viktig utrustning får stanna kvar på kliniken.  Det är en alltigenom oroande utveckling.

En fråga som vi ofta möter är varför. Vad ligger bakom en sådan splittring i kyrkan? Missnöje över stadgeändringar anges som en orsak. Vår upplevelse är att det råder en tydlig hierarki i landet såväl som inom organisationer och i kyrkan. Moravakyrkan utgör med sitt inflytande en viktig maktfaktor i samhället.  När maktposition är så viktigt är det då tänkbart att kyrkan utgör ett intressant mål. För några egentliga skillnader i trosuppfattning eller gudstjänstutövande fanns initialt inte.

Något som varit positivt den senaste tiden är att polisen efter påtryckningar från högre ort nu tar parti för att skydda kyrkans kvarvarande byggnader och den sittande kyrkostyrelsen.

Andreas kommer åka till Bilwi i november för att närvara vid det viktiga kyrkomötet med val av ny kyrkoledare. Han åker då tillsammans med vår samordnare Ulrika Morazan och Equmeniakyrkans chef för internationella arbetet, Gerhard Wilhelmson.  Det känns bra att vi som familj genom Andreas kan få ”finnas på plats” för att visa vårt stöd i situationen som råder. Resan blir också en möjlighet att läsa av läget och förbereda för oss att återvända som familj. Våra biljetter är nu ombokad till den 14:e januari.

I vår familj handlar mycket just nu om saker. ”Den är miiiiin” Det kan vara allt från ett särskilt bestick, en sandhink, en höstjacka man växt ur till… ja egentligen vad som helst. Såklart är detta en inte helt ovanlig argumentation mellan syskon, men då proportionerna tycktes sakna motstycke lyfte vi situationen för att få hjälp. Vi fick med oss några tänkvärda ord. Sakerna runtom kan utgöra en trygghet när omvärlden upplevs som osäker.  Som föräldrar har vi brottats med detta. Är det rätt att låta barnen leva i en situation som de på ett sätt uppfattar som otrygg? Vi kan inte ge dem något tydligt besked om hur det kommer bli i Bilwi, än mindre något exakt svar vad som sker den dag vi planeras komma hem. Så är det just nu.  Men vi är tillsammans, vi är familj i Sverige liksom i Nicaragua. Vi har dessutom så många runt om oss som stått och står med oss på denna något krokiga resa. Hassans bonusfamilj är en utav dem. Under året som gått har han fått all den tänkbara omsorg och kärlek man kan tänka sig. Sista månaderna har det därtill handlat om timmar av träning och rehab varje vecka efter en korsbandsoperation. Härlige Hassan! Han ligger i hundbädden mittemot och drömmar. Benen rycker och små ljud kommer då och då.  Han hemma igen! Nu  får vi ta vid för att fortsätta träningen. Med fyra ben har man som hund goda möjligheter att avlasta det ben man tycker fungerar sämre. Därför går träningen nu ut på att lyfta benen i tur och ordning så att det blir omöjligt att undvika att belasta det svaga benet. Vi går med höga knän genom ojämn terräng, högt gräs och långgrunt vatten.

För mig utgör väntan helt klart ett ben med mindre muskler. Liksom förmågan att stanna upp, lyssna in och låta Gud leda vägen. Kanske är det därför vi som människor ibland också kallas ut i långgräset. För att träna Gudsbenet. Tålamod och tillförsikt. Universums skapare håller att förlita sig på.

Tack käre Far i himlen för att Du sagt ”Jag Är” , den som är, den som kommer och som alltid har varit.  Universums skapare.  När vi känner oss som en myra som vandrar fram i en persisk matta har Du örnperspektiv. Du ser mönstret, strukturerna, början och slutet.  Genom allt som sker och genom hela livets resa är Du där. I Din famn vilar vi tryggt.  Vi ber för våra vänner i Bilwi och för deras älskade församling. Kom med  Din frid och fred över Moravakyrkan.