Så har återigen en månad passerat och det med väldig fart! Vi följer stora och små nyheter från Sverige med stort intresse, det känns viktigare än någonsin att veta att fästingarna vaknat på Donsö, att miljöfrågan lyfts fram allt tydligare och att skidbacken i Järvsö är finare än på länge. Här, där så mycket är nytt och annorlunda skapar informationen hemifrån en go känsla av att det finns ett sammanhang som vi förstår och känner till bättre.

Denna månad inleddes med evakuering, ja det heter faktiskt så! I samband med regionsvalet här på karibiska kusten fick vi av säkerhetsskäl, (för att undvika eventuella oroligheter i samband med val), resa till huvudstaden Managua på den västra kusten. Valet gick dock lugnt till och vi kunde förlänga vår vistelse med några dagars ledighet. Barnen var extra spända inför Managuaresan, mycket för att mormor skulle komma. Och det gjorde hon! Med beslutsamhet trotsade hon både sin Parkinson och UD:s avrådan om inresa i landet. Hon klarade av alla flygbyten galant och anlände till flygplatsen i ett tokvarmt Managua. Det är vi så glad för! Här får vi också passa på att klämma in ett tack till morfar som med 42 ensamma mjölkningspass gjorde detta möjligt.

Ledigheten inleddes med en halsbrytande taxifärd i 15km/h. Vägarna här är minst sagt varierande. Vet inte om det var vi eller taxichauffören som var mest taxsam när vi i kolmörkret slutligen nådde fram till surfarnas paradis Popoyo. Vi fick några underbart härliga dagar med salta bad och promenader i mjuk, solvarm sand. När det tar en timme att gå till närmsta mataffär, vaggas kroppen automatiskt in i en lugnare rytm.

Styrkt av ledigheten begav vi oss med tillförsikt åter till Managua för att ordna med visum. Vårat turistvisum skulle nu ersättas med ett längre volontärsvisum. Vi hade bockat av listan med alla viktiga papper vi skulle ha med oss och kom dessutom i sällskap med vår chef. Detta skulle gå smidigt! Tre dagars väntan på rangliga plaststolar under en uppspänd presenning, utmed en trafikerad väg utanför migrationsverket, fick oss att tänka om. Det som inledningsvis var irritation blev till ilska som blev till ledsamhet som slutligen landade i någon slags nolläge. Detta stod inte på något sätt i vår makt att förstå. Nya listor med krav om flera papper kom, intyg och dokument som var på spanska skulle återöversättas till svenska för att sedan återigen översättas till spanska. Allt vi fick till svar var ”det är en process”. Nog var de det alltid! Vi fick slutligen åka därifrån med våra nya pappersluntor men utan nytt visum. I allt detta fanns våra tre barn med, en eloge till dem! De hanterar de olika situationerna med ro. Timmar av väntan blev till fullmålade färgläggningsböcker och långa sagostunder med mormor. Resans största kris för vår äldsta dotter var en mjölktand som lagts i en vattenflaska i väntan på tandfen men som av misstag blev uppdrucken av en törstig mamma…

Sedan 11/2 vecka är vi nu tillbaka i Bilwi. Det var skönt att komma hem igen. Kratta runt i trädgården, tvätta linorna fulla, dra på sig arbetskläderna, lämna barnen på skolan och återigen leva vardag. Visumfrågan är tillfälligt löst med en förlängning av turistvisa. Det ger oss ytterligare en månad att skaka fram fler papper och nya stämplar.

Igår fick vi sagt hejdå till mormor som återvände hem, varit så fint att få visa och dela med henne det som är vår lilla värld här. Under veckan som gått var hon även med på Moravakyrkans 170års jubileum med pampig parad samt gästade på ett mindre bröllop.

I morgon skulle vi haft ett föredrag om bröstcancer på kyrkans kvinnokonferens men på några timmars varsel blev konferensen inställd. Så nu sitter vi här vid köksbordet med våra bröstbilder och laddar om för en morgondag med annat innehåll. Så är livet allt som oftast här, det blir sällan som man tänkt sig men det kan bli bra ändå!

Vi önskar er Guds välsignelse och allt gott i vårvintern och våren som nalkas!

Hälsningar Christine, Andreas, Lovis, Tilde och Laban